Sportmusik

“Go West”  gjordes ursprungligen 1979 av noveltygruppen Village People, ni vet bandet som bestod av en gay-indian, en gay-byggjobbare, en gay-cowboy med flera. Det är förresten motorcykelpolisen som har skrivit låten.

Helt uppenbart var han precis lika influerad av Sovjets nationalsång som Elmo, ty likheterna med Alexander Alexandrovs välkända komposition är även här tydliga. Det är väl rimligt att tänka sig att ”Go West” handlar om San Fransisco som en fristad och, i det närmaste, vallfartsort för de homosexuella. Låten blev ingen större kommersiell succé och nådde som högst en 45:e plats på den amerikanska försäljningslistan.

Större framgång nåddes dock 1993, då Pet Shop Boys gjorde en cover på låten. Videon innehöll en hel del referenser till Sovjetkommunismen och i det sammanhanget får orden “Go West” såklart en ganska annorlunda betydelse. 

Sitt främsta populärkulturella genomslag har ”Go West” dock tvivelsutan fått som fotbollsläktardänga. I landslagssammanhang var det länge Hollands fans som tycktes ha ensamrätt på låten, men på senare år har vi från höra den från många andra nationers supportrar. I Sverige sjunger vi gärna den med texten “Zlataaaan Ibrahimovic, Zlataaaan Ibrahimovic”, men låten erbjuder ju i sin enkelhet många möjliga texter. 

Under VM förra sommaren spelades en opera-version av låten, kallad “Stand Up!” efter varje match. Och i England sjunger man till exempel “One-nil to (the) [valfritt tre/fyrstavigt lag]“ (för landslagets del begagnar man sig av det horribla språkliga monstrumet ”the Eng-er-land” och förvandlar på så sätt två stavelser till fyra). Jag satt en sommardag 2004 i Coimbra, Portugal och såg England slå Schweiz med 4-0 och retade mig på både resultatet och misshandeln av Shakespeares språk, men fann viss tröst i att de engelska fansen (vilka alla utan undantag såg ut som råbarkade homofobiska arbetarklassgrobianer) firade segern med att sjunga ett gay-anthem.