Sportmusik

“Go West”  gjordes ursprungligen 1979 av noveltygruppen Village People, ni vet bandet som bestod av en gay-indian, en gay-byggjobbare, en gay-cowboy med flera. Det är förresten motorcykelpolisen som har skrivit låten.

Helt uppenbart var han precis lika influerad av Sovjets nationalsång som Elmo, ty likheterna med Alexander Alexandrovs välkända komposition är även här tydliga. Det är väl rimligt att tänka sig att ”Go West” handlar om San Fransisco som en fristad och, i det närmaste, vallfartsort för de homosexuella. Låten blev ingen större kommersiell succé och nådde som högst en 45:e plats på den amerikanska försäljningslistan.

Större framgång nåddes dock 1993, då Pet Shop Boys gjorde en cover på låten. Videon innehöll en hel del referenser till Sovjetkommunismen och i det sammanhanget får orden “Go West” såklart en ganska annorlunda betydelse. 

Sitt främsta populärkulturella genomslag har ”Go West” dock tvivelsutan fått som fotbollsläktardänga. I landslagssammanhang var det länge Hollands fans som tycktes ha ensamrätt på låten, men på senare år har vi från höra den från många andra nationers supportrar. I Sverige sjunger vi gärna den med texten “Zlataaaan Ibrahimovic, Zlataaaan Ibrahimovic”, men låten erbjuder ju i sin enkelhet många möjliga texter. 

Under VM förra sommaren spelades en opera-version av låten, kallad “Stand Up!” efter varje match. Och i England sjunger man till exempel “One-nil to (the) [valfritt tre/fyrstavigt lag]“ (för landslagets del begagnar man sig av det horribla språkliga monstrumet ”the Eng-er-land” och förvandlar på så sätt två stavelser till fyra). Jag satt en sommardag 2004 i Coimbra, Portugal och såg England slå Schweiz med 4-0 och retade mig på både resultatet och misshandeln av Shakespeares språk, men fann viss tröst i att de engelska fansen (vilka alla utan undantag såg ut som råbarkade homofobiska arbetarklassgrobianer) firade segern med att sjunga ett gay-anthem.

Okej det här är långsökt, men måste man så måste man. Officiella sportlåtar i all ära, men det finns en melodi som mer än alla andra dominerat olympiska spel och hockey-VM under hela efterkrigstiden. Jag pratar förstås om Sovjetunionens välkända nationalsång!

Elmo heter egentligen Magnus Ekelund och kommer från norr men bor nu i Göteborg, vilket man nästan kan räkna ut bara genom att lyssna på låten. Låten känns som en blandning av just Sovjets nationalsång och Primal Screams “Velocity girl”, framförd med en omisskännligt göteborgsk touch. Det är livsbejakande, precis lagom pubertalt och riktigt bra. När det gäller låtar som denna har man rätt att vara långsökt!

Ladda hem låten (högerklicka och välj “spara mål som”) eller köp singeln (19 kr).

Långt innan den här bloggen ens var påtänkt skrev jag ner lite tankar om denna fantastiska låt på min personliga blogg. Jag känner att en blogg om sportlåtar omöjligen kan vara komplett utan “Alla vi”, så därför bjuder jag här på en favorit i repris:

THE SONGS THAT MADE YOU SMILE (2 januari 2006)

För längesen läste jag en intervju med Nixon-Roger på nätet. En av frågorna var vilken låt som var mest betydelsfull för honom. Det kanske inte helt oväntade svaret var “There is a Light That Never Goes Out”, men Roger var noga att påpeka att de låtar som är mest betydelsefulla för en inte nödvändigtvis behöver vara de man tycker är bäst. Det är en bra poäng och jag håller med.

Sportbladets läsare har nyligen utsett “Alla vi” med Friends In Need (det vill säga Dr Alban, Tomas Brolin, Björn Borg och Mattias Frisk) till tidernas sämsta sportlåt. Frånsett att jag anser att en “sportlåt” snarare är en låt som handlar om sport mer än att det nödvändigtvis måste vara en låt som framförs av idrottsmän, så håller jag med om att det är en riktigt, riktigt usel låt. Icke desto mindre har den genom åren varit en väldigt betydelsefull låt för mig. Anledningen är såklart att den alltid plockas fram då det är partaj på gång och man är på gott humör och omgiven av vännerna. Tror även att “Alla vi” i en eller annan form varit med på alla utlandsresor jag gjort sen 1999. I somras hittade jag ett promoex av “Alla vi” i Skivessets källare. Den blev en väldigt uppskattad present.

Sen kan man inte bortse från alla anekdoter man kan dra om låten. Till exempel den föraktfulla blicken jag fick av skivförsäljaren när jag köpte skivan. Eller reaktionen på skivköpet som jag fick från en tjej som jag var lite förtjust i på den tiden. Eller det faktum att Dr Albans skivbolag Dr Records själva köpte upp en massa ex av plattan via bulvaner för att få upp den på singellistan. Eller den legendariska presskonferensen vid releasen där Björn Borg svarade “Alla har vi ju bröst och stjärt” på frågan om det inte var för mycket bröst och stjärtar i videon.

För mig är det så jävla lätt att älska “Alla vi”, trots alla dess brister. Det är ungefär samma kärlek man känner för kassa idrottare från nån ö i Söderhavet som uppmärksammas varje gång det är OS. Det är en spya till låt, men den får mig att le.

Den skyldige bakom denna blogg vill härmed meddela att han nu krupit fram ur sitt ide och att både vårkänslor och skrivlust börjat återvända. Följden av detta, förutom ökad pornografikonsumtion hos skribenten, är att ni fortsättningsvis kan glädjas åt att små trivialiteter åter kommer att publiceras här på bloggen.

Lustigkurrarna från numera nedlagda radioprogrammet “Hej Domstol!” tog på sig/fick uppdraget att göra Sveriges officiella låt till bågskytte-VM 2004. Originellt! Man kan förmoda att antalet bågskyttelåtar som spelats in genom tiderna är ganska litet. Men även om det sjungs specifikt om bågskytte så känns det som man hört låttexten förr. Bildliga uttryck från just skyttesporten tycks av någon anledning väldigt användbara även i andra sporter. De flesta idrottsmän har nog mer än en gång pratat om att “spänna bågen högt” och “sikta mitt i prick”. Kanske bör man dock se den här skyttevokabulären som en del av den mer allmänna krigsmetaforistik som omgärdar idrotten (anfall, försvar, strategi, kaptener, skjuta etc.).

Själva låten är i likhet med de flesta sådana här skämtlåtar relativt umbärlig, men inte utan en viss tjuskraft. “Hej Domstol!” hör i mitt tycke till de mer lyckade humorsatsningarna från P3 och på programmets hemsida finns mängder med skämtlåtar att lyssna på. 

Lyssna på låten här. (Tredje ovanifrån)

Efter en lång tids inaktivitet tar vi nu och avslutar vårt hockeytema. Och vi gör det med en klassiker mer tvivelaktig än vad sportlåtsklassiker vanligen är. Två saker minns jag särskilt tydligt från våren ’89: “Nu tar vi dom!” samt trenden med stentvättade jeans. Frågan vilket av dessa båda som hållit sig bäst är en klurig en. När Håkan Södergren och hans boys greppade sina klubbor och spelade in en improviserad musikvideo för TV-programmet “Listan” nådde Tre Kronor högsta möjliga pinsamhetsgrad. Många år senare fick vi Vitryssland-fiaskon och gangbangskandaler, men pinsammare än så här blev det aldrig.

På Tradera borde man kunna hitta plattan för en spottstyver.

Sveriges sämsta hockeylåtar kommer från norr. Någonstans i mötet mellan Ducktales och nåt sistaplacerat bidrag från någon bortglömd melodifestival från början av 90-talet (ni vet de som inte gick vidare till omgång två utan hamnade på delad sjätteplats) hamnar Luleå Hockeys två låtar “Vårat gäng” och “Muskler utav stål”. Det låter helt enkelt skit. Och med tanke på att hockey är en gayhatarsport låter det dessutom förvånansvärt bögigt.

Ladda hem här.

MODO bör inte förväxlas med Mo-Do och gör det nog inte särskilt ofta heller. Två låtar om sig själva har de i alla fall. Dels en sån där menlös och meningslös låt som i princip alla idrottsklubbar verkar ha. De sjungs alltid av en man som ofta låter som en avdankad musikalartist numera sysselsatt med att spela in svenska versioner av Disney-melodier. MODO:s dylik heter Kenneth Olofsson och sjunger en låt som heter “MODO så klart”. Som kontrast till detta avfall finns också en version av “Bron över floden Kwai” med titeln “MoDo vårt hjärtelag” av okända upphovsmän. Go marschmusik från en tid då hockey var en sysselsättning för riktiga karlar och då musiken lät därefter!

Ladda hem härifrån.

Vi håller oss kvar ett tag både i Götet och i dansbandssvängen. Dansbandet Bhonus har en hel del kamplåtar på sitt samvete. Det handlar främst om fotbollslåtar, men en hockeylåt om Göteborgs IK finns också på meritlistan. Vad sägs om följande balla textrader:

Hockeyn i väst
Är allra bäst
När vårat lag nu dundrar in en strut
Friska poäng
Tar vårat gäng
Titta och njut
Sikta och skjut
Och där sitter den
Isdala hör vår refräng!

Mästerverket kan man ladda hem från Bhonus hemsida. Stort tack till Nina Fyhr för tipset.

Även Frölunda Indians har ett kamplåtsarv att förvalta. Även här är det lite si och så med kvalitén, men det hedrar klubben att man lagt ut alla låtarna på sajten i deras helhet. Det visar att man tar ämnet seriöst. Triple & Touchs låt är från 1990, troligen precis i början av deras karriär. Låten “Vilda Västern” tycks ha nån koppling till Galenskaparna, enligt sajten. Det absolut ballaste med Frölundas låtar är dock att ett dansband med det genuint göteborgska namnet Glenns har gjort två av dem.

Följande låtar kan man ladda hem och lyssna på:

Triple & Touch – Vi vill se Frölunda
Glenns – Frölunda, Frölunda
Glenns – Frölunda vårt hockeylag
Frölunda Singers & Players – Vilda Västern
Totempolarna – Här kommer indianerna

Hittills har det varit mycket snack och lite hockey här på bloggen. Men nu är det faktiskt dags för det sistnämnda. HV71 presenterar hela fyra officiella låtar av varierande ålder på sin hemsida. Namnkunnigast av artisterna är 80-talsidolen Shakin’ Fredrik (alias Fredrik Willstrand) med alstret “HV-låten”. Åldern på låtarna må skifta, men kvaliteten är jämn och låg. Men det var nog oundvikligt att någon skulle komma på att HV71 rimmar med “nummer ett”, för att sedan bestämma sig för att inkludera rimmet i en låttext. 

Följande låtar kan man ladda hem smakprov av:

Shakin’ Fredrik – HV-låten
Hans “Ludde” Ludvigson – Störst, bäst och vackrast
Fairplay Band – HV-blå
Crut – Håå Vee